Musik är väldigt subjektivt.
Det jag tycker är bra, tycker någon annan är mediokert eller kasst och tvärt om. Det finns helt enkelt inget recept på musiksmak. Det enda är väl att låtar som gillas av många, och som med det klättrar på topplistorna, är de låtar som har den där universala ingrediensen som tillräckligt många uppskattar.
Det gör att det är egentligen ganska svårt att skriva om musik, för det blir just subjektivt. Jag hör något, jag skriver en åsikt om det jag hör. Jämför det med något som jag hört tidigare så man kanske kan få en bild av hur det möjligen kan låta. Låter som Radiohead , Kygo eller OMD . Lite som att beskriva en smak. Kaffetoner eller röda bär i vin, peppar och kycklingsmak på köttet. Saker vi kan relatera till. Eller så gör man det enkelt för sig och säger något i stil med att jag gillar detta för det passar mig i smaken, eller jag gillar det inte för mina smaklökar uppskattar inte smaken av lever. Sedan kommer nästa och säger att det smakar läder istället för kaffe och att hen faktiskt älskar lever.
Eller så kan man bara gnälla.
Allt är skit och jag förstår inte hur ni inte förstår hur dåligt detta är.
Det blir extra tydligt under Melodifestivalen. Då ställs det helt plötsligt orimligt höga krav på alla låtar och det ska helt plötsligt finnas djup, finess och stil i enkla poplåtar för att de överhuvudtaget ska duga för somliga. Visst, det är fortfarande upp till var och en att tycka vad man vill om låtarna, men att tillexempel begära att låtarna i Melodifestivalen ska vara unika, utan att ha känslan av en annan låt för att ge den ett visst igenkännande och med det ett försprång på de fjuttiga tre minuter man har på sig är väl inget man kan bli upprörd över? Eller att ens hoppas på att texten i Bada nakna eller Constillation Prize skulle göra Svenska Akademin helt kissiga är väl att ta i en smula?
Med några få undantag finns det inte så många textförfattare som levererar ordentligt med djup och finess i sina texter. Dylan är väl en sådan. Jocke Berg en annan. Neil Tennant i Pet Shop Boys en tredje.
Men säg ett band som The Beatles . Hur jävla bra texter hade de om vi ska vara riktigt ärliga?
”And in my hour of darkness She is standing right in front of me Speaking words of wisdom, let it be Let it be, let it be Let it be, let it be Whisper words of wisdom, let it be ” inte direkt Nobelpris för det där va? Ändå ses de som ett av de mest betydelsefulla banden i musikhistorien.
Per Gessle har väl inte levererat en enda textrad som inte kan ses som ”platt”. Speciellt inte när han skriver på engelska. Efter några topplisteplaceringar senare är det ingen som gnäller på ”You’re waving to a cloud, bye-bye ” som jag personligen håller som en av de mest banala poprader i världshistorien. Men ändå funkar det och Roxette är ett av våra större popexporter, för att det är just enkel och tilltalande pop.
Nu jämför jag inte gårkvällens artister och låtar med varesig Gessle eller The Beatles, men det är inte det som är poängen. Poängen är att helheten av låten blir bra. En melodi, en hook och några enkla ord som får folket att uppskatta låten. Samtidigt är det väldigt få personer som faktiskt sitter och noggrant lyssnar på texten eller analyserar arrangemanget första gången de hör en låt. Då är det viktigare att det rytmiskt låter bra, och att refrängen sätter sig på första varvet. Det är möjligen pinsamma och tydliga nödrim som sticker ut även första gången man hör en låt, men i ärlighetens namn passerar de ofta förbi som hastighetsskyltar på en motorväg.
Så ta Melodifestivalen för vad det är. Det är topplistepop i första hand som ska sätta sig hos lyssnaren på enbart tre minuter. Inte något som ska förändra världen med avancerade musikproduktioner eller textrader som kommer få er att häpna. Då har ni valt helt fel program att hitta er musik via.
