Ron Pope var i helgen i Sverige för en spelning på Münchenbryggeriet tillsammans med sitt band The Nighthawk samt det rykande färska albumet Ron Pope & The Nighthawks i bagaget.
Jag fick möjlighet att prata lite med Ron under lördagen innan det var dags för konsert.
-Välkommen till Sverige!
Tack! Jag älskar att vara här i Sverige. Det var första stället utanför USA där allt föll på plats och allt kändes rätt.
Första gången jag kom hit var 2012, men min musik började bli populär innan det. Varje spelning jag gjort har blivit större än den förra och jag älskar responsen från fansen här.
Det är väl det som varit så bra då min musik slagit via streaming. Många av mina låtar fick inte någon direkt mediauppmärksamhet i början, men när jag blev tipsad om Spotify laddade jag upp all min musik där och då fick jag många lyssnare över hela världen.
-Ja, du verkar ha omfamnat sociala medier och streming på ett föredömligt sätt som artist.
Ja, min karriär började där kan man säga. Jag har gjort musik väldigt länge, men det började eskalera när jag började använda plattformar som MySpace, YouTube, Facebook, Instagram med mera. Platser där folk lever på mer eller mindre. Så det har absolut haft en betydelse för min musik. Sedan är det ju en bra sak för nya fans som blir tipsade om min musik. Klickar de in på Spotify kan de lyssna på min musik i åtta timmar.
Det har verkligen varit underbart att se utvecklingen och att vara med i vår tids internet era.
-Ja, det är alltid viktigt att omfamna den nya tekniken. Lite pinsamt ändå att The Beatles släppte sin musik för strömning för bara en månad sedan.
Under 1920-talet, när radio började bli populärt i USA, började folk förutspå att det skulle betyda slutet för musikindustrin. Varför skulle någon köpa en skiva när man kunde få låten gratis på radion? Uppenbarligen utvecklas musikindustrin och igenom att göra det kan man alltid fortsätta framåt. Själv är jag sjukt nyfiken på vad som händer härnäst. Det är lite som vilda western. Det finns liksom inga regler om vad som kommer att hända de kommande sex månaderna.
-Och nu släpper ju många artister musiken själv. Samtidigt som även börjat singna andra artister via ditt skivbolag Brooklyn Basement Records.
Ja, jag har lärt mig många saker som artist När jag var liten drömde jag inte direkt om att få producera album, men jag var tvungen att lära mig i och med att ingens kulle göra det åt mig på det sättet som jag själv ville ha det gjort. Saker som marknadsföring var jag också tvungen att lära mig
Tillslut hittade jag en del artister som jag verkligen trodde på och ville hjälpa, så de slipper spendera ett årtionde med att lära sig de saker som jag lärde mig igenom att göra en massa misstag.
Den första artists om jag tog mig ann var Truett . Han kommer från min hemstad i Georgia och han är väldigt talangfull gitarrist. Första gången jag hörde honom spela var han bara 15 år och min reaktion var ”Holy Shit!” Under åren har jag försökt hjälpa och guida honom.
Den andra artisten som jag jobbar med heter Tim Olstad och var med på X Facor här i USA. Han har försökt att komma på vad han vil göra. I och med att han har en väldigt vacker och en mer soulfull röst har vi fokuserat på den på första singeln som släpps om några veckor.
-Du har gjort, vad är det – 12 album? Hur hittar du inspiration till så mycket musik?
Ärligt så har jag ingen aning om hur många album jag gjort. Jag slutade räkna någon gång runt 2005, haha.
Men saken är den att jag skriver alltid musik. Vissa människor fiskar medan jag skriver låtar. Jag gör det hela tiden. Idag satt jag på ett café här i Stockholm och fick en idé till en låt som jag skrev ner. För det nya albumet nu så skrev jag över 150 låtar.
Det jag skriver om är allt från saker jag varit med om till att skriva en historia för att förklara en specifik känsla som alla kan känna igen sig i. De låtar jag skriver vill jag gärna att folk ska känna är deras egna låtar. Om du tycker att en låt jag skrivit handlar om din mamma, då är det det den handlar om, då spelar det ingen roll att jag egentligen tänkte på något annat.
-Nu har du även skaffat ett band. Hur gick det till?
Det var lite av en slump faktiskt.
2014 så släppte jag ett nytt album som heter Calling Off the Dogs . Det albumet var väldigt svårt att skapa. För jag ville ta mig själv till nya platser med musiken, hitta nya sätt att se på skapandet.
Så jag flyttade till Paris och försökte bland annat skapa nya låtar med klassiska partier. Jag skrev stora orkesterpartier med olika tempo och galna elektroniska delar. Efter att jag kämpat med detta under en längre tid kändes det rätt att påbörja ett album som kom lite mer naturligt till mig. Nu är det mer amerikansk rock n roll. Jag ville att de ska kännas som ett kapitel i en bok, det ska höra ihop men samtidigt vara olika.
De killarna som jag vill ha i mitt band när jag skulle ut och spela var alltid väldigt upptagna. Det kunde gå upp emot 10år mellan gångerna vi sågs. Men så småningom började allting falla på plats som små dominobrickor.
När en kille sa att han skulle vara med kunde en annan komma och säga: Åh, ska han vara med!
Till slut har jag de bästa musikerna jag kände till i New York.
Innan det var dags att åka ut och spela var jag i Los Angeles. Där började jag skriva på nytt material. Den första låt jag skrev var White River Junction , som verkligen är en låt där man hör allas fantastiska röster. Vi är liksom som en stor kör, fast med skägg, haha. Jag fortsatte skriva i några månader och fick då en tanke.
Jag hade ett band av underbara röster och en massa låtar. Varför inte göra ett album på vägen? Så jag föreslog att vi skulle spela in skivan i Georgia istället för hemma i New York, för där skulle alla vara så upptagna. Efter det ringde jag min vän Ted Young , som är en briljant producent och tekniker, och frågade om han vill vara med och spela in ett album ”on the road”. Jag antog att han skulle säga nej pågrund av något stort projekt. Men hans svar var ”Hell yea, I wanna go on the road with you”.
När vi sedan samlades för första gången nere i huset i Georgia visade det sig att alla kom riktigt bra överens och vi jobbade bra tillsammans. Det ledde också till att alla engagerade sig och delade med sig av erfarenheter på ett väldigt betydelsefullt sätt.
Exempel Hell or High Water är nog en av de låtar jag kämpade mest för att få med.
Jag skrev den första generella idéen som jag hade med låten. Sedan gav jag den till Alan som är vår textförfattare som hjälpe till att skapa version nummer två. Därefter gick den vidare till Alex och då blev det version nummer tre. Till slut tror jag att vi var uppe i nio versioner av låten. Det finns delar av alla versioner i slutversionen och det är helt underbart. Att alla ville dela med sig och skapa detta.
-Tror du detta blir ett engångsprojekt, eller vill du fortsätta jobba tillsammans med bandet?
Jag hoppas det för vi har så roligt tillsammans. Men det beror på allas scheman så klart. Man vet ju aldrig när någon av dessa killar får ett samtal från en stor artist som de ska turnera med i tre år. Men förhoppningsvis ska vi kunna fortsätta.
Som artist är det här det mest betydelsefulla jag har gjort i mitt liv. Det känns som det högsta punkten av det jag lyckats skapa. Att få jobba med dessa killarna har fått mig att bli ännu bättre på att skapa musik.
-Slutligen då. Du är uppväxt i Marietta, Georgia men bor nu i New York City. Vad är det som gäller för din del – Braves eller Mets?
Jag är ett galet Mets-fan! Hela min familj är Mets-fans, och jag har alltid gått på deras matcher sedan jag föddes. Haha.
[wpbanners id=”5″]
Ron Pope
@Facebook
