Jag älskar Pet Shop Boys .
De är mina husgudar och min definition av perfekt popmusik. Få grupper har under 30 år skapat så många bra låtar, som samtidigt är klippt och skurna för min egna musiksmak – eller så är det kanske just Pet Shop Boys som format min smak?
När jag säger att min favoritgrupp är Pet Shop Boys får jag oftast samma reaktion: finns de fortfarande?
Även om det är en stor förolämpning, är det kanske en ganska befogad fråga. För mig som stort fan vet att de släppte albumet Electric 2013, samt att de släpper Super den 1:a April i år – som då blir deras 13:e studioalbum. Men för de flesta släppte Pet Shop Boys sin sista låt 1999 med New York City Boy , och möjligen en låt till efter det – I’m with stupid . Nu gör de väl bara nostalgiframträdanden med Always on my mind och West End Girls ?
Saken är den att Pet Shop Boys släppt några av sina absolut bästa låtar under detta århundrade. De skapar fortfarande fantastiska melankoliska poplåtar som både går att dansa till och ibland gråta till.
Den förbisedda Birthday Boy från Release – bandets första album från 00-talet – är ett ypperligt exempel på en bra, något okänd låt från duon. Om man vill ha mer storslagen pop som så många förknippar Pet Shop Boys med är låtarna Flamboyant , Integral , Minimal och Love is a Bourgeois Construct lysande exempel på att herrarna fortfarande kan det där med något överproducerade och fantastiska låtar.
Min personliga favorit är The way it used to be .
Tänkt som en duett med Tina Turner , om ett par som gått isär och som från varsitt håll tänker tillbaka på tiden de hade tillsammans. Det är så träffande och hjärtskärande att jag allt som ofta sätter den över den annars oslagbara Being Boring som världens bästa poplåt.
Tänk att efter nu 30 år fortfarande kunna göra låtar som sätter ett så starkt intryck på en.
[wpbanners id=”5″]
Pet Shop Boys
@Facebook
